Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Sande: Alla allergiker är inte överkänsliga

Astma- och allergiförbundet menar att filmen Tårtgeneralen förminskar och nedvärderar doftallergiker. Frågan är bara vad förbundet självt gör när det uttalar sig som att minsta antydan till ett skämt om allergi är något allergiska personer måste skyddas från. Man behöver inte vara överkänslig bara för att man är allergisk.

Tårtgeneralen. Bild: SF.

Mikael Persbrandt kliver in på ett café insvept i ett moln av parfym, och en kvinna påpekar att doften når flera meter bort till hennes bord. Persbrandts karaktär, Hasse P, svarar att det är meningen.

Denna scen ur filmen Tårtgeneralen kan tydligen tolkas på två sätt. Endera visar en lätt excentrisk individ, om än på ett klumpigt sätt, att han tar plats och inte skäms för det. Eller så uppmanar filmskaparna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson till kränkande beteende och mobbning.

I själva verket går det inte ens att hävda att det förekommer något skämt på den doftallergiska kvinnans bekostnad; det enda som skett är att en annan karaktär inte reagerade på informationen om doftallergin genom att omgående lämna lokalen, återvända hem och skrubba sig ordentligt med oparfymerad tvål. Visserligen var hans beteende inte det mest hänsynsfulla, men det krävs en enorm överkänslighet av en helt annan typ än allergi för att tolka det som ”kränkande”, ”nedvärderande” och ”förminskande”.

Det är dock exakt vad Astma- och allergiförbundet gör. Sådär skulle man minsann inte skämta om personer med epilepsi, diabetes eller hjärtsjukdom, menar ordförande Maritha Sedvallsson i ett pressmeddelande. Fredrik Wikingsson var tvungen att förklara det uppenbara (”Att karaktären Hasse P luktar mycket parfym och tycker att poängen är att lukta mycket, det är ju inte ett sätt att trivialisera folk med doftallergi”) för Aftonbladet, som på något vis lyckas definiera Astma- och allergiförbundets upprördhet som ”hård kritik”.

Det krävs en enorm överkänslighet av en helt annan typ än allergi för att tolka det som ”kränkande”, ”nedvärderande” och ”förminskande”.

Det är inte första gången organiserade allergiker uttrycker ilska över upplevda kränkningar i filmens värld. I förra årets julkalender var exempelvis karaktären med astma för töntig för Unga Allergikers smak (även detta ”hård kritik” enligt Aftonbladet). ”Det känns nästan aldrig som att man porträtterar astma som något positivt eller stärkande”, beklagade sig förbundsordföranden. (Samtidigt kritiseras medier för att ge en för positiv bild av ADHD, eftersom det skapar ”problem för dem som upplever en annan verklighet”)

Reaktionerna på julkalendern bleknar dock vid sidan av det ramaskri som filmatiseringen av Beatrix Potters Pelle Kanin väckte förra månaden. Några av de animerade kaninerna kastar i en scen svarta vinbär på en karaktär med svarta vinbärsallergi. Enligt en australiensisk intresseorganisation är filmen ”hjärtskärande respektlös” mot dem som har förlorat nära och kära på grund av allergisk chock. ”Min son har 28 allvarliga allergier. Hur skulle jag kunna låta honom se Pelle Kanin?”, frågade en kolumnist i The Guardian.

Allergier är potentiellt livsfarliga, och i verkligheten vore det djupt förkastligt att avsiktligt utsätta någon för det personen är allergisk mot. Men Tårtgeneralen, Pelle Kanin och förra årets julkalender är komedier och barnfilmer, och sådana genrer fungerar dåligt utan skämt – som i sin tur sällan gör någon skada. Tänk bara på alla filmer som driver med kraftfull alkoholkonsumtion eller med demens. Mig veterligen har de inte givit upphov till någon allmän uppfattning att alkoholism eller demens är ett skämt, eller något man skrattar åt när man stöter på det utanför filmduken.

I fallet med Tårtgeneralen har ingen ens skämtat på en allergisk persons bekostnad, bara uppvisat ett enligt Astma- och allergiförbundet icke önskvärt beteende. Att hävda att det uppmanar till mobbning är bortom rimlighetens gräns.

Tårtgeneralen, Pelle Kanin och förra årets julkalender är komedier och barnfilmer, och sådana genrer fungerar dåligt utan skämt.

Inte bara det, risken är att föreningen gör allergiker en björntjänst. Det är få som skulle få impulsen att driva med en allergisk person för att en filmkaraktär inte är hundraprocentigt gentlemannamässig i sitt bemötande av en allergisk kvinna. Däremot lockar lättkränkthet tyvärr ofta fram människors sämre sidor. Det är en gammal skolgårdsvisdom att den lättretade löper många gånger större risk att bli retad än den som rycker på axlarna. Fenomenet har sin motsvarighet i politiken. I en intervju i vintras beskrev Claire Fox hur överdriven politisk korrekthet skapar troll som en ren motreaktion. Det man inte får säga offentligt kommer folk att fortsätta säga på andra ställen, men med bitterhet och ilska.

Därför är det mer än bara tragikomiskt när högljudda grupprepresentanter tappar greppet om skillnaden mellan elakheter och skämt. Att bekämpa de senare kommer inte att minska de förra; risken är att effekten blir den motsatta. Problemet är att det statsfinansierade civilsamhället skapar incitamentsstrukturer för just detta. Man kan göra karriär genom att utnämna sig själv till representant för en grupp människor (där större delen inte blir det minsta förkrossade av antydan till ett skämt i en film) och få skattepengar för att försvara dem – även om man måste uppfinna hoten själv.

Jag undrar hur Tårtgeneralens manus skulle ha sett ut för att inte väcka anstöt. Borde Mikael Persbrandt ha bett om ursäkt och lämnat caféet? I verkliga livet kanske det hade varit det allra artigaste, men det hade blivit en riktigt tråkig filmscen. Enklast i så fall att stryka den doftallergiska kvinnan helt. Men den som kan tolka Tårtgeneralen som mobbningsuppvigling, kan nog utan problem tolka filmer utan doftallergiker som osynliggörande.