Bistånd & global utveckling

Sida deltar i ett förunderligt skyttegravskrig. På papperet följer myndigheten naturligtvis biståndsminister Gunilla Carlssons direktiv, främst kommunicerade genom statsbudgeten och det regleringsbrev som styr verksamheten. Men i verkligheten slåss Sida med näbbar och klor för att behålla sin traditionellt starka och uppburna position, och längtar och strävar tillbaka till när man var en stat i staten som mycket formade svensk utrikespolitik gentemot fattiga länder. Man motarbetar helt enkelt sin uppdragsgivare.

Idag går djungeltrumman. Biståndsindustrin samlar sig och de sociala medierna formligen flödar över av marknadsföringen av de rapporter som släpps idag. Som sägs visa hur fel belackarna har, att Sidas arbete visst det ger resultat, att allt är frid och fröjd, eller åtminstone var det innan Gunilla Carlsson kom och "la sig i".

Rapporten granskar svenskt bistånd under ett antal decennier till tre länder: Vietnam, Laos och Sri Lanka. Och enligt DN är det en australisk konsultfirma som gjort den.

"Även om konsulterna inte vetenskapligt kan belägga alla resultat drar de slutsatsen att Sverige tillsammans med regeringen i Vietnam lyckats lyfta många miljoner vietnameser ut ur fattigdom och förbättrat folkhälsan och utbildningsnivån", skriver DN.

Låt oss göra ett experiment. Vi ställer fem kaniner på linje. Och så säger vi "spring" för att se om någon av dem skuttar iväg. Vi upprepar experimentet 100 gånger, vilket ger sammanlagt 500 observationer. I majoriteten av fallen hände ingenting. Men vi fick 50 skutt och kan alltså dra slutsatsen att kaniner förstår svenska.
 
Den som drog ett sådant resonemang skulle inte tas på allvar. Man skulle antingen skaka på huvudet åt personen i fråga, eller le lite överseende. Frågan är då varför exakt samma resonemang ideligen förekommer i biståndsdebatten?

Efter decennier av bistånd finns det nu några mottagarländer som utvecklas. Det är inte så konstigt. Om man ger bistånd till tillräckligt många länder under tillräckligt lång tid kommer man till slut att få observationer av länder som utvecklas. Men om biståndet är en konstant faktor som i majoriteten av observationerna inte får något resultat, finns det då inte anledning att fråga sig om det svaga observerade sambandet mellan bistånd och utveckling är korrelation och inte kausalitet? Det vill säga, att det faktum att några biståndsmottagare börjar utvecklas kanske beror på något annat än just bistånd. Det kanske finns någon annan faktor som har påverkat utvecklingen, en faktor som till skillnad från biståndet inte varit konstant över tid utan som förändrats och därmed är mer sannolik som förklaring till utvecklingen?
 
I det här fallet har vi en sådan faktor, nämligen den våg av marknadsekonomiska reformer som svept över världen. Det handlar om murens fall, globaliseringen och inrikespolitiska liberaliseringar i Kina, Indien och en rad andra länder. Det är väl ingen slump att de tre länder som täcks av studien ligger i Asien, världens mest dynamiska ekonomiska region sedan några decennier tillbaka.

Och att åtminstone två av dem - Laos och Vietnam - har gått från planekonomi till marknadsekonomi. Dessa två är enligt studien även de två länder där biståndet påstås ha fått effekt.
 
Under intryck av den kinesiska utvecklingen lämnade Vietnam den katastrofala planekonomi som Sida så ivrigt stödde under 1960-, 1970-talen bakom sig och införde stegvis marknadsekonomi. Det ledde till ekonomisk tillväxt och därmed minskad fattigdom, enligt det mönster som alla andra länder som någonsin i världshistorien har tagit sig ur fattigdomen har följt.

DN nämner vidare inte att rapportens huvudförfattare, Marc McGillivray, inte bara är konsult utan att han länge var knuten till biståndsindustrin, och att han låg bakom de litteraturstudier som Sida och andra inom biståndsindustrin använt i debattartiklar, rapporter och hemsidan, när de hävdade att det var vetenskapligt belagt att bistånd leder till tillväxt. Dessa studier ligger sedan några år inte längre på Sidas hemsida, eftersom de inte längre anses duga som referenser för ett sådant påstående. Frågan är varför myndigheten ger ett sådant centralt och stort uppdrag till någon vars arbete de tidigare varit tvungna att gömma undan av kvalitetsskäl?

En annan fråga man ställer sig är hur sannolikt det är att myndigheten skulle presentera och så kraftigt marknadsföra en rapport som visar att det svenska biståndet inte varit framgångsrikt? Eller att Sida ens skulle beställa en rapport som riskerar att få ett sådant resultat? Myndigheten beställde visserligen en stor rapport av nobelpristagaren Elinor Ostrom i början av 2000-talet, men när den inte kom fram till det önskvärda resultatet lades den i byrålådan. Djungeltrumman var tyst. Det misstaget gör man inte om.
 
Jag var ursprungligen tillfrågad att sitta med i panelen och kommentera de nya studierna. Men eftersom jag är frilansskribent och inte har tid att läsa hundratals sidor gratis ville jag ha betalt för detta arbete. Då blev det inget. Således har jag inte läst rapporterna, utan endast medierapporteringen.
 
Nu tycker jag att det är dags för Sadev att kliva ut ur skuggan och börja spela en roll i offentligheten, som motvikt mot Sidas propagandamaskineri. Det är inte rimligt att sådant här sköts av Sidas interna utvärderingsenhet.