Arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik

För att vara tydlig; det är företaget jag tackar nej till – bilen kanske är ok. Men jag vill inte köpa in mig i SAAB och jag uppskattar att regeringen inte tänker tvinga mig att göra det heller.

Jag undrar hur många svenskar som skulle satsa sina surt förvärvade sparpengar på SAAB-aktier om företaget knoppades av från GM och gick ut med en nyemission. Inte många gissar jag. Och det verkar som regeringen gör samma gissning. En opinionsundersökning från Sifo i början av året visade att 49 procent av svenska folket säger nej till att staten tillfälligt ska ta över Volvo Personvagnar och Saab Automobile för att rädda företagen. Bara 36 procent svarade ja. Men jag kan tänka mig att en del av de 36 procenten föreställde sig att någon annan än de själva skulle betala notan.

Henrik Jordahl, forskare på Institutet för Näringslivsforskning, gjorde i början av året en genomgång av forskningslitteraturen för att se vad den hade att säga om statligt ägande. Han avslutar rapportens sammanfattning med: ”Att den svenska personbilsindustrin skulle må bra av statligt ägande är därmed en uppfattning som saknar stöd i ekonomisk forskning.”

Henrik Jordahl är ingalunda ensam om sin uppfattning. Han har lätt att hitta meningsfränder. En mycket tidig sådan är ”nationalekonomins fader” Adam Smith: ”Den stat kan icke vara så mäktig vars överhuvud har fritid nog att kunna verka som vinhandlare eller apotekare.” (An Enquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations. Red. Edwin Cannan. Modern Library, New York 1937)

Det är förståeligt att SAAB-anställda slåss för sitt företag. Lika förståeligt och legitimt är det att de slåss för sina jobb och sina löner. Däremot är svårt att förstå agerandet och uttalandena från ledande socialdemokrater och från fackliga ledare. De försöker piska fram en opinion som går ut på att staten har ett ansvar för SAAB och att regeringen av dumhet och passivitet sviker detta ansvar. Detta är fullständigt befängt och måste dessutom ske mot bättre vetande.

På 1980-talet gjorde den socialdemokratiska finansministern Kjell-Olof Feldt slut på industristödspolitiken. Sedan dess har det rått relativt stor politisk enighet om att statsstöd till företag och övertagande av företag är samhällsekonomiskt vansinne som står skattebetalarna dyrt. Det vore intressant att höra vilka nya argument fack och socialdemokrati har hittat för att denna inställning var fel.

Det finns säkert SAAB-nostalgiker som störs av tanken att SAAB kan komma att läggas ned. Men hur många sörjer idag att de svenska varven lades ner. Eller textilindustrin för att gå ytterligare några decennier bakåt.

Ett skäl till att Sverige under lång tid haft en så relativt god ekonomisk utveckling är just förmågan att lämna krisbranscher och styra över resurser till produktion som efterfrågas och som kan ge anställda och ägare rimlig ersättning. Världens bilindustri plågas av stora överkapacitetsproblem, och vad än SAAB-ägarna tycker om sina bilar så är SAAB inte det företag som haft lättast att hävda sig på marknaden.

En politisk opposition måste naturligtvis opponera. Men ett minimikrav borde vara att den gör det med intellektuell hederlighet. SAAB är inte regeringens problem. Det är GMs problem och de anställdas problem. Däremot har regeringen naturligtvis ett ansvar att föra en politik som gör att anställda, och om möjligt också kapital, snabbt och smidigt kan föras över till framställning av produkter och tjänster som efterfrågas. Här vore det intressant att höra lite konstruktiva idéer från fack och socialdemokrati. Hur vill man öka nyföretagandet? Hur vill man öka rörligheten på arbetsmarknaden? Hur vill man stimulera livskraftiga företag att nyanställa?

SAAB har varit ett notoriskt förlustföretag. Nu verkar det som att företaget nått vägs ände. Det är beklagligt. Men det vore ännu mycket mer beklagligt om skattebetalarnas pengar satsades i en fåfäng räddningsoperation. För hur många tror innerst inne att SAAB kommer att vara en vinstmaskin om några år?

Dick Kling