Tro och tvång vs frihet och förnuft 2006-04-03

1960 höll författaren och filosofen Ayn Rand ett anförande vid Yale University med titeln "Faith and force - the destroyers of the modern world". Hon menade att kampen för modernitet och civilisation är en kamp mellan två ömsesidigt förstärkande motsatspar - frihet och förnuft eller tro och tvång.

Rand såg västvärlden som i bred mening och med många undantag baserad på förnuftet som kunskapsmetod (sedan renässansen) och friheten som samhällsform (sedan den industriella revolutionen). Hotet mot den västerländska civilisationen ligger inte i att folk ser mysticismen som överordnad förnuftet eller ett totalitärt samhällssystem som önskvärt. Snarare är faran västvärldens egna inkonsistenser och motsägelser, en oförmåga att konsekvent leva upp till sina grundläggande värden.

Kvällen den 3 april i år samlades ett 50-tal personer på Timbro för att under rubriken ”Tro och tvång vs frihet och förnuft?” diskutera samtidsrelevansen i Rands filosofi och samhällsanalys, inte minst mot bakgrund av konflikten kring Jyllands-Postens Muhammed- karikatyrer.

Mattias Svensson, Fellow vid Timbro, talade om att den viktigaste läxan vi kan lära av Muhammed-konflikten är hur osäker mellanvägen mellan renodlade principer egentligen är. Satt under yttre tryck från islamister och diktaturer har västvärlden gett vika rörande den kanske mest grundläggande och okontroversiella friheten av alla - yttrande- och tryckfrihet. Ledande politiker har tagit avstånd från och bett om ursäkt för att tidningar publicerat karikatyrer, och aviserat ändringar i såväl lagstiftning som grundläggande mänskliga rättigheter så att vanvördig drift med eller ens kritik mot religiösa föreställningar i fortsättningen inte kommer att tillåtas.

Anledningen till att yttrandefriheten så lätt gett vika även i väst är inte att folk eller politiska ledare är anhängare av islam eller av teokratiskt totalitärt förtryck. Kollapsen kan istället sökas just i en oförmåga i västliga demokratier att till fullo leva upp till frihets- och förnuftsidealen. Exempelvis är yttrandefriheten redan inskränkt i några undantagsfall, exempelvis när österrike sätter förintelseförnekaren David Irwing i fängelse för böcker och föredrag med förvisso osakligt och osmakligt innehåll.

Men om vissa gruppers intressen eller föreställningar kan höjas ovanför kritik, då blir frågan om vem som får yttra sig i varje annat fall också en fråga om var ens sympatier ligger. Frihetsvänner kan misstänkliggöras som sympatiserande med porrförläggare, främlingsfientliga eller kristna fanatiker. I diktaturstater som Iran triumferar makthavarna över att inte ens i väst tror man riktigt på friheten, den är en förljugen chimär, samtidigt som man i FN kräver samma undantag från yttrandefrihetens kritik för sina egna trossatser.

Ett så litet och så marginellt undantag räcker för att välta hela principen över ända, vilket i sig är en illustration över yttrandefrihetens absoluta karaktär.

På samma sätt märks i debatten hur förnuftet underordnats känslor som måttstock på vem som har rätt. Journalister och kommentatorer ger större vikt åt fanatikers känslostormar och uppiskade hatstämning, än åt att rationellt väga vem som bevisligen kränkt, hotat, ljugit, vandaliserat och förstört. Annars hade inte Jyllands-Posten och än mindre Danmark som land kunnat beskrivas som den felande parten i denna konflikt. De bortser helt ifrån att känslor inte är någon tillförlitlig måttstock på vem som har rätt; att det snarare ligger i sakens natur att en fanatiker som accepterat diverse budord och regler som trossatser, utan stöd i fakta och argument, kommer att ha närmare till våld och även till tårar.

Lena Andersson, författare och TV-krönikör på SvD, började med att etikettera sig som en ideologisk socialdemokrat av den gamla skolan, mer intresserad av rättigheter än av bidrag, och att hon prövat att vara vänster, men hela tiden hamnar i det liberala lägret i frågor som rör individuella fri- och rättigheter. Hon ägnade sin kommentar åt att förklara hur vänstern hamnat snett i Muhammedfrågan genom att överge förnuft, säkerhet och sanningssträvan till förmån för postmodernism och känslomässiga hänsyn. Det har också i intellektuella kretsar blivit ’chict’ att vara kristen och ”tro lite på Gud”. Jesus har fått lite samma status som Che Guevara.

Men medan tro blivit ’chict’ har det blivit fult att vara säker på sin sak. Inte ens fakta duger i debatten utan möts med frågan varför man tagit reda på just det, döms ut som en ”generalisering” eller ifrågasätts för att uppgiften i fråga missgynnar någon svag grupp i samhället. I sin förlängning vilar denna syn på att det inte finns något ”jag” över huvud taget, bara krafter och intressen som verkar på våra hjälplösa kroppar. Med sådana invändningar kan relativisten idka prickskytte mot alla som sett något eller vet något tills ingenting finns kvar.

Inte minst vänstern har sedan 60-talet tagit till sig av dessa tankar. De domineras av rivningsraseri men sviker uppdraget att se helheter och söka sanning. Istället blir det grundläggande att se till känslor och hitta grupper som det är synd om. Samhällsfenomen förklaras i termer av att vara någon stark grupps fel, medan hänsyn till svaga grupper står över begrepp som rätt och fel. Förnuftsargument och logik avfärdas som kallt och hänsynslöst medan känslor och inlevelseförmåga förutsätts vara ledstjärnor även i den offentliga debatten kring idéer.

Vänstern drivs av en enorm skuld över att västvärlden på det hela taget är bra. Självbilden av att vara god är närmast omöjlig att förena med den västvärldens styrkeposition i världen och leder till en vilja att ta på sig skulden för allt ont i världen. I detta ljus ses allt ifrån invandrares våld mot svenskar till synen på Muhammedkarikatyrerna.

Men även känslor och lidande måste ifrågasättas, särskilt om de är orimliga eller leder till orimliga reaktioner. Om muslimer får kräkkänslor av att tidningar är tillåtna att skoja med deras religion så är det rimliga kravet att de jobba med sina kräkreflexer. Utan förnuftigt ifrågasättande blir den eviga offerrollen en orimlig maktposition.