Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Reportage

”Valfrihet handlar om synen på människan”

Medan Olof Palme rasade om “Kentucky Fried Children” försökte borgerliga kommunpolitiker lösa brist på barnomsorgsplatser och missnöje med en stelbent offentlig sektor med hjälp av valfrihet och privata utförare. Svend Dahl skriver om de tidiga valfrihetsreformerna och påminner om varför idéerna som låg till grund för dessa fortsätter att vara relevanta.

Barn från Pysslingdaghemmet Smörblomman i Nacka tillsammans med föreståndaren Eva Husbom hösten 1991. Foto: Göran Ärnbäck/SCANPIX

På SAF-kongressen som hölls i Göteborg i slutet av november 1984 var statsministern, Olof Palme, inbjuden för att delta i middagen och hålla ett anförande. Palme fick frågan om hur näringslivet kunde bidra till att förbättra den offentliga sektorn. Statsministerns svar skulle gå till historien. Efter att ha konstaterat att privata företag möjligtvis skulle kunna sköta sophämtningen drog Palme en skarp gräns: 

”När det gäller omsorgen om barnen så är det barnens bästa som skall stå i förgrunden /…/ Jag har studerat till exempel hur det är i Amerika /…/ Det drivs som ett stort landsomfattande företag, det är väl ändå SAF:s principer. Daghemmen är oerhört centraliserat, standardiserat, kallas för Kentucky Fried Children av en del. Resultaten för barnen är dåliga, därför att de kommer i andra hand.”

Palme möttes av artiga, om än tydliga burop, berättas det. I efterhand ska statsministern ha varit mycket nöjd, och skulle vid ett flertal tillfällen det kommande året återkomma till begreppet – ”Kentucky Fried Children”.

Bakgrunden var det nystartade företaget Pysslingen, som planerade att möta det skriande behov av barnomsorg som fanns på många platser och samtidigt visa att privata företag kunde leverera barnomsorg minst lika bra som kommunerna. Några faktiska Pysslingendaghem fanns ännu inte – det skulle dröja ännu ett drygt år – men för statsministern var handsken kastad.

Att Pysslingen startats av Bert Levin och Thomas Berglund, som arbetat med frågorna om hur offentlig sektor skulle kunna förbättras genom konkurrensutsättning på SAF:s dotterbolag Mgruppen, bidrog förmodligen till statsministerns ilska. I Palmes värld skulle arbetsgivarna sköta sitt och inte ha synpunkter på det som han ansåg vara Socialdemokraternas samhällssfär.

Men framförallt utmanades en för Socialdemokraterna grundläggande ideologisk föreställning: Nämligen det som den amerikanska statsvetaren Sheri Berman beskrivit som socialdemokratins ideologiska kärna, politikens primat eller företrädesrätt i att avgöra hur samhället ska organiseras och utvecklas. Med ett sådant perspektiv blir människor som inte nöjer sig med det politiken erbjuder, eller företagare som tänker att de kan erbjuda något bättre än det offentliga, politiska problem.

Förhållningssättet känns igen i dagens återkommande debatter om hur kommunala skolor ”drabbas” när föräldrar väljer bort dem eller hur vården ”hotas” av att allt fler skaffar privata sjukvårdsförsäkringar när den offentliga vården inte levererar. Det är ytterst sällan som det offentliga som ses som problemet i dessa debatter – oavsett stökiga skolor eller långa vårdköer – problemet är de som vill något annat. Med politikens primat är de att betrakta som besvärliga typer. 

***

En av kommunerna som däremot tyckte att Pysslingens erbjudande lät intressant var Nacka, sydost om centrala Stockholm, då som nu ett starkt borgerligt fäste.

Under 1970-talet och början av 80-talet var tillgången till barnomsorg en stor politisk fråga. ”Ropen skalla, daghem åt alla”, hette det på demonstrationsplakat runt om i landet. Många föräldrar ville förvärvsarbeta, men fick inte dagisplats. Ett sätt att lösa problemet blev att föräldrar gick ihop och bildade föräldrakooperativ. På andra platser utvecklades systemet med dagmammor – eller familjedaghem – så att tre familjer kunde gå ihop och anställa en barnskötare som sedan tog hand om barnen hemma hos en av familjerna. Medan borgerligt styrda kommuner, som Nacka, omfamnade människors initiativkraft var många inom Socialdemokraterna och facket skeptiska: det enda som dög var kommunala daghem. 

Moderaten Erik Langby, som kom in i kommunstyrelsen i Nacka 1972 och satt där i 40 år, varav 30 som ordförande, berättar om hur den stora efterfrågan på barnomsorgsplatser, ledde till att man i kommunen började tänka kring hur det offentliga uppdraget skulle skötas.

– Det hade ju länge uppfattats som en självklarhet att om något ska finansieras av kommunen, så är det också kommunen som ska producera. Men framgångarna med föräldrakooperativen underströk att det viktiga ur ett politiskt perspektiv är att människors behov blir tillgodosedda och att skattefinansieringen blir rättvis.

Men mycket av det politiska arbetet var, och fortsätter att vara, riktat inåt och kretsar kring den egna organisationen, noterar Langby:

– Vi konstaterade att tre fjärdedelar av det som kommunen finansierade var individuellt riktad service, från dagis- och skolplatser till hemtjänsttimmar och platser på äldreboenden. Men vi styrde även detta som om det handlade om myndighetsutövningen i ett bygglovsärende eller gemensam service som brandförsvar och avlopp. Vad vi började göra var att tydligare dra skiljelinjer mellan vad som är politiska beslut i kommunen och vad som inte behöver vara kommunal drift.

Ytterst handlar detta om värderingar och kommunens syn på både medborgarna och de som arbetar i de offentligt finansierade verksamheterna:

– Vi tror i grunden gott om folk och deras förmåga att ta eget ansvar, säger Erik Langby.

Det sena 1970- och tidiga 80-talet sammanföll dessutom med en tilltagande kritik mot en storskalig och byråkratisk välfärdsstat. Detta var en faktor bakom att borgerligheten 1976 lyckades bryta 44 år av socialdemokratiskt maktinnehav. De reformer som de borgerliga regeringarna åstadkom under sina sex år var mycket begränsade, men tidsandan fortsatte att tala för ett brott med den likritade välfärdsstaten.

Vad Pysslingen erbjöd var att höja kvaliteten i barnomsorgen genom att enbart ha högskoleutbildad personal – förskollärare och fritidspedagoger – i stället för barnskötare. Samtidigt tänkte man att det med en mindre stelbent organisation ute på dagisavdelningarna skulle räcka med 2,75 anställda per barngrupp och att det inte heller skulle behövas någon särskild personal för matlagning. Nacka var en av kommunerna som Pysslingens grundare vände sig till för att förhöra sig om intresset.

– Högre kvalitet och lägre kostnad för skattebetalarna. Det gick ju rakt in i hjärta och hjärna. Vid den här tiden hade vi 110 barnomsorgsenheter med mellan en och sex avdelningar. Många var föräldrakooperativ, men en majoritet var kommunala. Att då låta Pysslingen ta hand om några nya enheter kunde väl inte vara så farligt, tänkte vi. Mångfald såg vi som något positivt och just det att de hade en annan och tydlig idé om hur de skulle jobba, tyckte vi var spännande, berättar Erik Langby.

Men rikspolitiskt skulle det, som Palmes uttalande om ”Kentucky Fried Children” illustrerade, visa sig vara explosivt. Trots ett brett folkligt stöd för tanken på privata daghem blev den socialdemokratiska regeringens svar att senvåren 1985 ändra statsbidragsreglerna för att omöjliggöra daghem drivna av aktiebolag. Ersättningen från staten skulle enbart utgå för den personal kommunerna hade anställd. Lagen blev känd som ”Lex Pysslingen”.

Det var grunden för det socialdemokratiska tankesättet, om politikens primat, som utmanades. 

Reaktionen säger mycket om hur man från socialdemokratiskt håll såg på utvecklingen. Det handlade inte om ett litet företag som i några få kommuner försökte erbjuda ett alternativ till den kommunala driften. Det var grunden för det socialdemokratiska tankesättet, om politikens primat, som utmanades. 

Erik Langby (M) var kommunstyrelsens ordförande i Nacka mellan 1983 och 2012. Foto: Fredrik Sandberg/SCANPIX

Tanken var att det första Pysslingendaghemmet skulle ha öppnats i Sollentuna, norr om Stockholm. Men lagförändringarna fick Centerpartiet att byta fot och ansluta sig till Socialdemokraterna, och etableringen rann ut i sanden. I Nacka tog man emellertid fasta på kärnan i Pysslingens erbjudande: nämligen att själva arbetet på barnavdelningarna skulle kunna organiseras på ett annat sätt. 

– Så vi gjorde en arbetsledningsentreprenad, där Pysslingen fick driva daghemmen men med kommunalt anställd personal. I praktiken blev det ändå en sorts Pysslingen. 1 februari 1986 kunde de två första Pysslingenförskolorna öppna, berättar Erik Langby.

Trots ett uppskruvat tonläge från Socialdemokraterna i valrörelsen, där Pysslingen och Nacka spelade en viktig roll vid sidan om den i efterhand mer uppmärksammade knattefotbollen, och trots att förhoppningarna om ett maktskifte grusades, gick det bra för Moderaterna i kommunalvalet, konstaterar Langby.

– Invånarna var inte rädda när vi hade genomtänkta idéer kring hur vi ville förbättra den kommunala verksamheten.

***

Det var nämligen inte bara Pysslingenförskolorna som gjorde Nacka till en del av Socialdemokraternas valrörelse 1985. Den första september det året, två veckor före valet, infördes ett system med fotvårdscheckar för kommunens äldre, som nu fritt skulle få välja vem som skulle utföra de sex fotvårdsbehandlingar per år som skattebetalarna subventionerade.

Bakgrunden till fotvårdscheckarna var ett arbete för att skapa ökad klarhet i vad den kommunala verksamheten egentligen kostade i relation till vad den levererade. Tidigare hade man, som i så många offentliga verksamheter, endast tänkt i termer av budgetanslag. Och även om man kände till lönekostnaden för kommunens nio anställda, gav det ju inte hela bilden av vad det faktiskt kostade att utföra en fotvårdsbehandling i kommunens regi.

Ur ett kommunalekonomiskt perspektiv hade fotvården en fördel – till skillnad från på många andra områden fanns det i fotvården en parallell, helt privatfinansierad, bransch som utförde motsvarande tjänster. Det gjorde det möjligt att enkelt ta reda på vad som borde vara en rimlig kostnad även för kommunen. 

Ganska snabbt insåg man att det aldrig skulle gå att konkurrera med de privata fotvårdssalongerna.

Erik Langby berättar om hur den folkpartistiske ordföranden i kommunens socialnämnd under detta arbete, vintern 1984, passerade förbi en liten fotvårdsklinik i Ektorps centrum. Priset som angavs i fönstret var väsentligt lägre än den kostnad som kommunen hade för att utföra motsvarande behandling. Ganska snabbt insåg man att det aldrig skulle gå att konkurrera med de privata fotvårdssalongerna, och att det var bättre att lägga ner den kommunala verksamheten. Ur detta föddes vad som senare skulle bli peng- och valfrihetssystem.

– Det här var under en tid då det var en stor grej att betala lunchen med rikskuponger. Så vi tänkte att om vi gav de äldre en kupong som motsvarade ungefär hälften av den existerande subventionen skulle det tillsammans med den befintliga egenavgiften räcka för att gå ut på stan och köpa fotvård.

Ingen kommun hade tidigare provat att göra något liknande. Socialförvaltningen tyckte det var oerhört komplicerat, och införandet drog ut på tiden. Många äldre var oroliga över att fotvården skulle försvinna och fotvårdscheckarna letade sig in i den socialdemokratiska valrörelsen som ett hotfullt exempel på hur Moderaterna ville ”rasera välfärden”. 

– Det var många upprörda känslor inför införandet. Men sen skickades kupongerna ut, och det blev helt tyst. Ingen saknade det gamla systemet, berättar Erik Langby.

Erfarenheterna från fotvårdscheckarna gjorde sedan att man redan våren 1992 införde valfrihet i hemtjänstens olika delar.

***

De senaste åren har idéerna om att valfriheten behöver rullas tillbaka och politiken återta kontrollen fått allt större genomslag i debatten. Och precis som när de första föräldrakooperativen möttes med vrede från socialdemokrater och fackföreningsföreträdare, finns det i dag de som har svårt att acceptera att någon annan än det offentliga driver skolor och vårdcentraler. Långt in i borgerliga led hörs i dag uppfattningar som att valfriheten har förstört skolan genom att föräldrar och barn kommit att betraktas som kunder eller att förekomsten av privata utförare i vård och omsorg innebär att fältet lämnats fritt för gängkriminella.  

Valfrihet och en mångfald utförare handlar om värderingar.

Under samtalet återkommer Erik Langby därför gång på gång till att valfrihet, men också ett decentraliserat beslutsfattande i de kommunala verksamheterna och en mångfald utförare, handlar om värderingar.

– Politisk styrning handlar inte bara om att flytta rutor och kvadrater eller abstrakta teorier, utan om synen på människan. Den värderingsmässiga kärnan i det vi gjorde i Nacka handlar om ett förtroende och respekt för människors kunskap och egen förmåga och deras vilja att ta ansvar. 

Det är ett synsätt som inte alltid varit helt enkelt att ta till sig ens för moderata kommunpolitiker, konstaterar Langby.

– En hel del moderater tänker helt enkelt att de själva är bäst lämpade att fatta besluten och driva verksamheterna. Så har det alltid varit.

Erik Langby knyter i samtalet an till den norska maktutredningen som presenterades i början av 1980-talet. Förväntningarna handlade, i 1970-talsvänsterns anda, om att människor skulle vara bekymrade över skeppsredarnas och storfinansens makt över samhället. Men det som i själva verket bekymrade norrmännen var den offentliga servicens tillkortakommanden när det gällde att se enskilda människors olika behov

– Föreställningen att valfriheten skulle ha förstört välfärden är absurd. Jag tror att det är värt att dra sig till minnes hur kommunala verksamheter historiskt sett fungerat. Man har fått pengar genom en lucka i taket, och med tiden har man lärt sig att ju mer eländesbeskrivningar man kan skicka upp desto större blir chansen att mer pengar kommer ner genom luckan. Valfrihet skapar däremot en direkt koppling till de som använder tjänsterna. Vi murar igen luckan, och låter pengarna komma in genom dörren i stället så att säga, konstaterar Erik Langby.

När den svenska S-regeringen, inspirerad av Norge, några år senare genomförde en egen maktutredning blev resultatet detsamma. I utredningens slutbetänkande som presenterades 1990 konstaterade man att:

”Den offentliga sektorn är till stora delar uppbyggd enligt de standardiserade enhetslösningarnas princip. Medborgarundersökningen visar att många som kommer i kontakt med den offentliga sektorn känner tyst vanmakt.”

Det är en slutsats som är värd att reflektera över snart 40 år efter att Olof Palme rasade mot tanken på privat drivna förskolor. Om missnöjet redan då var så stort med välfärdsstatens standardiserade enhetslösningar, hur stort skulle det då inte vara om de i dag återinfördes och valfriheten och mångfalden i välfärden avskaffades?